December 2000 visade Vallien utställningen Somna/Vakna på William Traver Gallery i Seatlle i USA. De sandgjutna blocken skrämde publiken och för ovanlighetens skull sålde de dåligt. Trots bakslaget är Somna/Vakna kanske den starkaste utställning Vallien gjort.

- Jag försökte göra en utställning som inte baserades på mina tidigare arbeten som båtar och huvuden. Det bärande temat var ” somna – vakna ”. Sarkofager och isblock. Blocken handlade om vår längtan att bli odödliga och det är lite inspirerat av den japanske mannen Moro som lät sig frysas in i ett isblock.[se boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”]

Ett företag som hette Cryogenic hade som affärsidé att frysa ner organ eller hela kroppar från människor ifall framtidens forskning skulle lyckas väcka dem till liv. För en miljon kronor kunde hela ens kropp frysas in i ett isblock och det fanns familjerabatt. Företaget gick i konkurs.

Besökaren trädde in i en blåmålad sal där ett tiotal block vilade på svarta tråsocklar. Man kan till viss del förstå publikens svala reaktioner. Miljön är skrämmande och blocken kan tolkas som kistor. Matthew Kangas, amerikansk konstkritiker, har i boken Somna/Vakna beskrivit Valliens utställning. Kangas menar att kontrasterna i Valliens konstnärsskap mycket väl understryker utställningens tema och dubbelheten förhöjer besökarens intresse.

Som motivval valde Vallien bland annat mannen. I Mr. Moro I , Provenance och Singular är de nakna och sårbara. Det är ett tidens tecken att skildra den stukade och förvirrande manligheten. Mr. Moro representerar en annan typ: mannens förtvivlade kamp att bli odödlig. Både i livet och i döden. Kangas tolkar männens manlighet i verken som inte enbart offer för sociala omständigheter. Frågan är långt mer komplex för vad driver en människas ego. I Claude Cahun skildras den franska konstnären som klädde ut sig till man. Här träder Vallien in nygammal konstform: sexuell ambivalens och lek med könsroller. Inom rockmusiken är detta uttryck ganska vanligt. Ett exempel är David Bowies olika ansikten under flera årtionden och ett annat är Kurt Cobain i Nirvana mitt i den maskulina grungevågen markerade sin vekhet genom att ibland bära klänning och sjunga introverta texter.

I en andra block som Passage, The Barn och Horn fann Kangas spår från det gamla svenska jordbrukarsamhället. Han skriver att Vallien tillhör en av vår tids mest utmanande konstnärer, de som inte nöjer sig med att göra något vakert utan ett självständigt besjälat föremål som vi kallar konst.

- Att gjuta in en figur i glas…den är så obönhörligt förevigad, mer än i en målning eller teckning. Det tranparanta materialet som genom våldsam hetta har smält och sedan finns det en figur inuti. Det finns en fascination i blocken liknande den jag får när jag tittar på mumier.

Jag frågar Bertil om kombinationen konst och säljbarhet. Bertil har tidigare berättat om att företagets namn tonas ner till förmån för konstnärens. Bertil Vallien är ju ett väletablerat namn för glaskännare världen över men hur stor frihet har han om man representerar ett stort designföretag?

- Mina block fick många reaktioner. Det fanns ett motstånd och jag sålde inte många av dem. Jag jobbar hela tiden att ta mig ur den världen där man förknippar glas med dekoration. Mycket av den konst som många av oss köper är inte enbart är insmickrande utan de köper konstverk som berör en av andra orsaker. Nu för tiden vet jag hur jag ska göra en utställning säljbar. Jag gör mina båtar och huvuden men sedan är det min plikt att visa att man utvecklas. Så det kan vara lite svårt för företaget att förstå att man gör en utställning som inte säljer. Mitt alibi är min bruksproduktion.

Bild från utställningen. Foto: Theresa Batty.

Mr. Moro, sandgjutet glas, 2000. Foto: G. Örtegren

For Claude C, 2000. Foto: G. Örtegren.

Bird, 2000. Foto: G. Örtegren.

The Barn, 2000. Foto: G. Örtegren.